Om dikten "Poesi och punkåldrar"

Ponera att det fanns ett punkband under tiden 1985-87 (vi var sent ute) med de nu medelålders herrarna Ericsson, Moodysson och Björsten. Vi hade några få framgångar men splittrades sedan och har försökt återbildas i modern tid med korta turnéer.

En sådan fantasi ligger som en del av undertexten till den här dikten. Lukas har som alla vet gått vidare, och har snart premiär för sin nya film, Vi är bäst!, men för mig är det som gestaltas i dikten ett stycke verklighet i detta nu.

Josef Hoffert, som nämns i texten, var våren 2013 arrangör för SM i Poetry Slam som i år ägde rum i Malmö. I en facebook-diskussion med undertecknad om Poetry Slam, Metaforbrottning och åldersgränser inom poesin, sa han följande:

”Om något så har Poetry Slam, generellt, som kulturform haft problemet att det är ALLDELES för många på 30+ som håller på och hindrar utvecklingen samt blockerar platser för yngre att tävla och medverka. Tacksamt nog var det inte mycket sådant på SM i år, de lokala slamorterna har väl fått nog. Vilket var skönt.”

Sådant ligger alltså bakom dessa rader…